Ädelprocesser

img007
Patrik Elgström och jag, runt 1995. Polaroid 600, reprofotograferad och kopierad som kombinationsprint Cyanotypi – Van Dyke

Under mina år på Fotohögskolan och några år därefter experimenterade jag en hel del med olika ädelförfaranden. Jag kan inte säga att jag blev rik av det, inte heller syntes mina ansträngningar särskilt mycket utanför ateljén. Men jag blev duktig och jag vet att en del av mina kompendier användes på Biskops Arnös kurser i ädelförfarande.

Duktig blir man av duktiga lärare och de som jag skickar en extra tanke är Eva S Andersson som undervisade på skolan, Stefan Larsson som gick ett par år över mig och HåGe Wiktorsson som dök upp som gästlärare och delade med sig av sin rika skörd av omräknade recept. Gunilla Knape ska också få en senkommen ros för entusiasm och tålamod.

Egna erfarenheter

Mitt första intresse för ädelprocesserna handlade om funktion och inte utseende. Jag ville göra en bok av hög kvalitet i några få exemplar och hade inte råd att trycka den. Print-on-demand och den typen av lösningar hade jag inte hört talas om 1991 och bläckstråleskrivare var knappt uppfunna. Så. Det enda sättet att få böckerna gjorda verkade vara att hänga in originalfotografier på något sätt på tomma boksidor. Texten skulle skrivas ut på en vanlig kopieringsmaskin (typ laser) och jag började kopiera de svartvita bilderna på Agfas tunnaste brovirapapper.

Resultatet blev fult, klumpigt och svårbläddrat, så jag fick idén (säkert av Eva Andersson) att tillverka mitt eget fotopapper från samma papper som jag tryckte min text på.
En ordentlig bunt fint och tjockt kopieringspapper (Tumba Svenskt Arkiv) i A2 köptes in och klipptes ner till A3 för att få fiberriktningen rätt så att boken skulle bli bläddringsbar. Texten skrevs in och typograferades i något enkelt datorprogram för ordbehandling och jag började mina experiment med saltpapper.

ur bokprojektet "Skomarka", 1991, Selentonat saltpapper (klicka för större bild)
ur bokprojektet ”Skomarka”, 1991, Selentonat saltpapper

Det första jag upptäckte var att mitt val av papper kanske inte var så helt lyckat som silverfotopapper. Det betedde sig inte som förväntat och när jag försökte läsa mig till vilket problem jag råkat ut för verkade nyckelordet vara ”basbuffring”. För att få ett så stabilt och arkivbeständigt papper som möjligt stoppar tillverkarna i diverse ämnen som tyvärr påverkar hur fotokemin arbetar. Jag tror att ädelfotograferna talade om ”karbonatproblemet”.
Hur som helst… Efter min saltpappersbok (som blev supersnygg men bara gjordes i två exemplar eftersom jag inte korrekturläst titelsidan) var jag fast och fortsatte mina experiment.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.