Fotografi enligt Nordisk Familjebok

ottonattochdag
Otto Nat och Dag (1794 – 1865) med familj, okänd fotograf, ur Nordiska Muséets samlingar

Jag tycker att den här texten är intressant av flera skäl: 1888 är fotografiet inne på sitt femtionde år och Kodak har precis etablerat sig. Utvecklingen är i sin mest explosiva fas och det är lätt att förstå varför fotografiet presenteras som ”en af århundradets vigtigaste uppfinningar.”

Texten passar in under flera rubriker och kunde lika gärna ligga sorterad på ämnet fotohistoria. Den fungerar hur som helst som ett bra historiskt fönster mot en försvunnen analog fotovärld. Stavningen har jag inte pillat med alls utan får bli en del av tidsfärgen.

Illustrationerna på kameran, kassetten och kopieringsramen är från NF, medan resterande (högerställda) bilder är mitt urval för att ge exempel på sådant som tas upp i texten.
Tack till Runeberg.org

mvh Patrik

Nordisk Familjebok 1888 års upplaga

(af Grek. jos, ljus, och gráfein, skrifva, teckna), konsten att genom ljusets inverkan fram bringa afbildningar; äfven en genom denna konst åstad kommen afbildning.

Den kemiska verkan ljuset utöfvar på åtskilliga kroppar har föranledt uppfinningen af fotografien. Det är företrädesvis silfrets föreningar, som visat sig känsliga för denna verkan. Redan 1500-talets alkemister iakttogo, att klorsilfver svärtas af ljuset. Den svenske kemisten Scheele (d. 1786) var den förste, som vetenskapligt undersökte denna företeelse. Han fann att färgförändringen beror på kroppens sönderdelning, och upptäckte, att denna hastigast äger rum i spektrums violetta strålar. Dessa undersökningar synas ej hafva ådragit sig den uppmärksamhet de fortjenade; de betraktades mera såsom en märkvärdighet än så som något, hvaraf en praktisk tillämpning kunde göras. Först i början af 1800-talet kom man på den tanken att medelst ljuset frambringa bilder.

talbblad2
Fotogram (i texten beskrivet som Ljuspausprocessen) av blad, Fox Talbot 1840-tal”

Engelsmännen Wedgewood och H. Davy gjorde 1802 de första försöken, i det de indränkte papper med en lösning af salpetersyrad silfveroxid, betäckte detsamma med något ogenomskinligt föremål samt utsatte det för solstrålarna. De ställen, som voro skyddade, förblefvo då hvita, hvaremot de öfriga färgades bruna. Tyvärr hade dessa bilder ingen varaktighet; något medel att fixera dem var ännu ej funnet, hvarför de hvita delarna snart svärtades, och hela bilden derigenom försvann. En varaktig ljusbild framställdes först af fransmannen Nicéphore Niepce, hvilken derför betraktas såsom fotografiens egentlige uppfinnare. Wedgewoods och Davys metod hade äfven den olägenheten att endast flata föremål, sammanpressade med det ljuskänsliga papperet, kunde afbildas. Genom att begagna den af fysikern Baptista Porta uppfunna camera obscura lyckades Niepce erhålla bilder af hvad föremål som hälst.

Han använde emellertid ej silfversalt, utan ett annat ljus känsligt ämne: syrisk asfalt. Detta framställningssätt kröntes likväl ej med någon synnerlig framgång; det var nämligen, till följd af asfaltens ringa känslighet, alltför omständligt. År 1829 förenade Niepce sig med en målare Daguerre för att gemensamt med honom sträfva för samma mål. Då han några år derefter dog, lemnade han denne senare såsom arfvinge till alla sina idéer. Daguerre lyckades lösa uppgiften att framställa varaktiga ljusbilder på ett lätt utförbart sätt. Han uppnådde detta på en helt annan väg, än den hans föregångare hade beträdt. Såsom ljuskänsligt ämne använde han nämligen jodsilfver, hvilket han erhöll genom att låta jodångor inverka på en blankpolerad silfverplåt. En kort exposition i kameran frambragte en verkan, som ej var förnimbar för ögat, men som visade sig, så snart plåten utsattes för qvicksilfverångor. Denna metod offentliggjordes 1839 och kallades efter uppfinnaren daguerreotypi (se d.o.).

Talbot, The Ladder, illustration ur boken "The pencil of Nature"
Talbot, The Ladder, illustration ur boken ”The pencil of Nature”

Sedan Herschel upptäckt undersvafvelsyrligt natrons förmåga att lösa silfrets haloidsalter, lyckades engelsmannen Fox Talbot att på papper framställa varaktiga bilder. Hans försök liknade till en början Davys; han nyttjade dock med koksalt och silfverlösning beredt papper, i hvilket således klorsilfver var det verksamma ämnet. Sedan daguerreotypien blifvit bekant, sökte Talbot att i kameran framställa pappersbilder. Dessa erhöllo dock till följd af papperets trådiga textur ett groft utseende. Denna olägenhet undanröddes genom införandet af den s.k. kollodiummetoden på glasplåtar, hvilken är den ännu i dag mest brukliga. Under 1860- och 1870-talet har fotografien gjort oerhörda framsteg och räknas nu för en af århundradets vigtigaste uppfinningar.
Fotografiens enklaste form är den s.k.  ljuspausprocessen,  hvilken liknar Talbots första försök. Ett med koksalt prepareradt papper öfverpenslas med en lösning af salpetersyrad silfveroxid och utsattes för ljusets inverkan under tex en ritning, som skall kopieras. De af teckningens svarta streck skyddade delarna af det ljuskänsliga papperet för blifva då hvita, under det att de öfriga svärtas. Sålunda er hålles en hvit teckning på svart botten, en sk negativ bild, hvilken måste fixeras i ett bad af undersvafvelsyrligt natron, för att den ej vidare skall lida någon förändring af ljuset. Belyses sedan ett ljuskänsligt papper under denna negativa teckning, erhålles en positiv sådan, hvilken fullkomligt öfverensstämmer med originalet. Såsom redan är nämndt, kan en dylik metod ej användas för afbildande af fristående föremål; då det är fråga om sådana, måste camera obscura (se d.o.) begagnas.

illustration till text (NF)
illustration till text (NF)

Figuren visar en dylik, afsedd för fotografiska ändamål. B är en trä låda, hvars vägg E ut göres af en mattslipad glasskifva. C är likaledes en trälåda, i hvil ken ett system af lin ser, det s.k. objektivet, A, är fäst, och i hvilken lådan B kan inskjutas, hvarigenom objektivet kan närmas till och aflägsnas från den matta skifvan. Derigenom göres bildens skarpa inställning möjlig. För att genom kameran erhålla bilder betjenar man sig af jodsilfver i förening med brom silfver, hvilken blandning är vida ljuskänsligare än klorsilfret. En ytterst noga rengjord glasskifva öfvergjutes med kollodium (en lösning af bomullskrut i alkoholhaltig eter), försatt med jod och bromsalt. Innan den hinna, som derigenom bildas, hunnit torka, nedsänkes plåten i en lösning af salpetersyrad silfveroxid. Kollodiumhinnan antager då en gulhvit färg af det dervid bildade jod- och bromsilfret.

illustration till text (NF)
illustration till text (NF)

Plåten nedlägges derefter i en tätt slutande låda. den s.k. kassetten. Denna insättes nu i kameran på den matta skifvans plats, och plåten exponeras för ljuset. Jodsilfret blir dervid mera reducerbart på de af ljus träffade ställena. Om man derför efter slutad exposition öfverhäller detta med en reducerande vätska, vanligen jernvitriollösning, inträder en hastig reduktion med åtföljande svärtning af de ifrågavarande ställena, och bilden är sålunda framkallad. Synes den ej nog intensiv, förstärkes den derigenom att man påhäller en blandning af jernvitriol och citronsyrad silfverlösning. Sedan plåten blifvit väl tvättad, bortskaffas de oförändrade delarna af jodsilfret i ett bad af undersvafvelsyrligt natron. Slutligen tvättar man den å nyo och öfverdrager den med en spritfernissa för att skydda den ömtåliga kollodiumhinnan.På detta sätt erhålles en glasnegativ, hvilken, sedd mot ljuset, visar de starkaste dagrarna svarta och ogenomskinliga, under det att de mörkaste skuggorna äro fullkomligt genomskinliga. Hålles densamma mot något mörkt föremål och beses i reflekterande ljus, framträder bilden positivt till följd af silfrets ljusa färg. De numera nästan alldeles ur bruk komna s. k. panotyperna (rättare: pannotyperna) fotografierna på vaxduk förfärdigades just på det sättet att kollodiumhinnan, sedan den negativa bilden blifvit fixerad, lossades från glasskifvan och fästes på svart vaxduk.

illustration till text (NF)
illustration till text (NF)

Vill man genom glasnegativen framställa en positiv bild, sker detta på samma sätt som i den ofvan anförda ljuspausprocessen. För detta ändamål lägges negativen med kollodium sidan uppåt i en låda, den sk kopieramen. Det ljuskänsliga papperet placeras derefter på plåten,och kopieramen slutes, hvarvid dess fjädrar pressa papperet och negativen fast tillsammans. Derpå omvändes ramen och utsattes för ljuset. Då bilden är färdigkopierad, upptages den och tvättas i flere gånger ombytta vatten, för att den fria salpetersyrade silfveroxiden må aflägsnas.

Alice Liddell 1872, fotograferad av Julia Margaret Cameron, kopia från Kollodiumnegativ
Alice Liddell 1872, fotograferad av Julia Margaret Cameron, kopia från Kollodiumnegativ

Kopian visar nu en oskön rödaktig färg. För att förbättra densamma nedlägger man bil den i ett s. k. tonbad, bestående af en guldkloridslösning neutraliserad med borsyradt eller ättiksyradt natron. I detta bad antager den, genom utfäldt metalliskt guld, en blåaktig färgton. Bilden fixeras derefter på vanligt sätt och tvättas å nyo. Om icke denna sista operation utföres med tillräcklig omsorg, qvarblifva spår af undersvafvelsyrligt natron, hvilket så småningom färgar bilden gul genom det sig bildande svafvelsilfret. Till den positiva processen nyttjas särskildt beredt s.k. fotografiskt papper, hvaraf man urskil jer företrädesvis två slag: albumin- eller ägghvitspappcr och arrowroot- eller stärkelsepapper. Då råpapper öfver drages med nämnda ämnen, utfyllas de i detta befintliga porerna, och bilden får derigenom ett finare utseende. Albuminpapperet har en glänsande yta och begagnas merendels till smärre bilder; arrowroot-papperet är deremot matt.Gult, rödt och grönt ljus utöfva en högst obetydlig kemisk verkan, hvaremot blått verkar särdeles kraftigt. En fotografisk afbildning af föremål med dylika färger ser derför mycket besynnerlig ut. För att afhjelpa detta täcker man medelst blyerts eller färg genomskinliga ställen i negativen, den s.k. negativa retouchen; de fel, som derefter förefinnas, bortskaffas medelst positiv retouch.

Den ofvan beskrifna negativa processen har den olägenheten att den ljuskänsliga plåten måste användas genast efter beredandet. I annat fall torkar den kollodiumhinnan vidhängande silfverlösningen, och plåten blir oduglig. Man har derför förfärdigat s.k. torra plåtar, hvilka kunna hållas i förråd (den s. k. torra metoden). En på vanligt sätt ljuskänslig gjord kollodiumhinna befrias genom tvättning från all salpetersyrad silfveroxid och öfvergjutes med ett ämne, hvilket likasom silfverlösningen tjenar till att höja jod- och bromsilfrets känslighet, t. ex. tannin. Såsom ”framkallning” brukas pyrogallussyra, försatt med litet silfverlösning. Expositionstiden för dessa plåtar är dock flere gånger längre än för de på vanligt sätt beredda, hvarför de äro föga i bruk. En förut ej anad grad af känslighet har i nyare tider ernåtts genom torra plåtar, på det sätt att en glasplåt öfverdrages med en gelatinlösning, hvari fint fördeladt bromsilfver hålles uppslammadt, en s.k. gelatinemulsion. Expositionstiden är här reducerad till bråkdelar af en sekund. Springande hästar och gående jernvägståg kunna genom dessa plåtar af bildas (s.k. ögonblicksfotografier). Bilden framkallas medelst ammoniakhaltig pyrogallussyra.

Såsom redan är nämndt, är det icke endast silfversalter, som utmärka sig för ljuskänslighet. Flere jernsalter besitta äfven denna egenskap, t.ex. oxalsyrad jernoxidul, som nyttjas i den för kopiering af ritningar ofta begagnade blå trycksmetoden. En större betydelse har surt kromsyradt kali erhållit. Detta salt har den märkvärdiga egenskapen att, då det i förening med vissa organiska ämnen, såsom gelatin, gummi m.fl., utsattes för ljusets inverkan, bilda en i varmt vatten olöslig förening. Derpå grundar sig kolfotografien mm äfvensom de fotografiska tryckmetoderna. Vill man framställa en kolbild, öfverdrages ett papper med kromgelatin, försatt med något färgande ämne, tex kimrök. Sedan gelatinlagret torkat, belyses detsamma under en negativ. Lägger man sedan, efter belysningen, papperet i varmt vatten, upplösas de af ljus icke träffade delarna af gelatinhinnan, och sålunda erhålles en bild. Funnes halfto ner i negativen, skulle likväl dessa enligt denna metod gå förlorade; ty då ljusets verkan begynner vid ytan och sträcker sig mer eller mindre djupt genom gelatinmassan, skulle å de delar, som blifvit belysta under negativens halftoner, de närmast papperet belägna gelatinpartiklarna för blifva lösliga. Dessa skulle således lösas i vattenbadet, och halftonerna, som derigenom beröfvats sitt fäste, bortsvämmas. För att detta må förekommas, pressas gela tinpapperet efter belysningen fast vid ett annat papper, och båda läggas i varmt vatten. Bilden häftar då vid det sist nämnda papperet, och halftonerna qvarblifva. På detta sätt skulle bilden dock blifva omvänd, dvs de venstra delarna af originalet skulle blifva de högra och tvärt om. För att få densamma rätt vänd transporterar man den å nyo på papper. En dylik dubbel transport undvikes derigenom att man gör den negativa bilden omvänd, hvilket kan ske på flere sätt, vanligen genom att vid expositionen insätta plåten i kameran, med kollodiumhinnan vänd från föremålet, hvar vid ljusstrålarna genomtränga glaset.

Belyses ett i en svafvelsyrehaltig lösning af surt kromsyradt kali dränkt papper under en positiv bild, visar sig en ljus teckning på gulbrun botten. Utsattes papperet derefter för anilinångor, antager teckningen en blå färg. Kopian fixeras genom tvättning i vatten. Detta är den s. k. anilin trycksmetoden, hvilken för kopierandet af kartor och planer finner mångfaldig användning.För att på billigaste möj liga vis framställa fotografiska afbildningar och sålunda göra dem mera tillgängliga för den stora allmänheten har man sedan fotografikonstens uppfinning bemödat sig om att sätta densamma i förbindelse med de grafiska konster na. För detta ändamål har man öfverfört fotografier på koppar, stål, zink och sten för att sedan kunna aftrycka dem medelst tryckfärg. De första försöken af detta slag gjordes redan af Nicéphore Niepce. Han upplöste asfalt i lavendelolja, utbredde lösningen på en stålskifva och belyste denna under en positiv bild. De delar af asfalthinnan, hvilka träffades af ljuset, blefvo dervid olösliga, de öfriga kunde bortskaffas medelst ett lösningsmedel. Vid plåtens behandling med laveldelolja löstes derför dessa delar, hvarvid metallen blottades. Etsades teckningen derefter med en syra, uppkom en fördjupad bild i plåten, hvilken kunde aftryckas medelst koppartryckspress. Denna asfaltmetod har äfven blifvit använd för andra ändamål, men ej visat sig så lätt utförbar, som de, hvilka grunda sig på det sura kromsyrade kalits ljuskänslighet.

Den allmännast utbredda fotografiska tryckmetoden är fotolitografien, eller sättet att på litografisk sten öfverföra en fotografi (se Fotolitografi).

Alldeles liknande är fotozinkografien, med den skilnaden att bilden här öfverföres på en zinkplåt. Fotolitografien lämpar sig ej för afbildandet af teckningar med halftoner. För det ändamålet är det fotografiska ljustrycket särdeles passande. Gelatinen nyttjas der sjelf såsom tryckform, på sådant sätt att en glasskifva öfvergjutes med en lösning af kromgelatin och belyses, sedan denna torkat, under en om vänd negativ. Tvättas plåten derefter i kallt vatten och öfverdrages med svärta medelst en litografisk färgvals, fastnar färgen endast på de af ljuset träffade ställena. Så lunda erhålles en bild, som kan aftryckas. Den lätt skadade gelatinhinnan uthärdar naturligtvis ej så många aftryck som en litografisk sten; man har dock med aktsain behand ling erhållit tusentals sådana af samma plåt.

Charles Baudelaire ca 1863, fotograferad av Étienne Carjat, Woodburytype (i texten beskrivet som fotorelieftryck)
Charles Baudelaire ca 1863, fotograferad av Étienne Carjat, Woodburytype (i texten beskrivet som fotorelieftryck)

Ljustrycket, som genom fotografen J. Albert i München nått en stor grad af fullkomlighet och der-för blifvit kalladt albertotypi (se d.o.), liknar silfver-fotografien i finhet och mjukhet, men öfverträffar densamma i varaktighet. En för halftonsbilder passande tryckmetod är likaledes det af Woodbury 1865 uppfunna fotorelieftrycket. En på förut be skrifvet sätt förfärdigad kolfotografi visar en ojämn yta: skuggorna äro högre än dagrarna. Genom lång kopiering kan denna ojämnhet förmås att framträda tydligare; en gelatinrelief erhålles således. Denna placeras på en stålskifva och täckes ined en mjuk blyplåt, hvarefter det hela utsattes för starkt tryck i en hydraulisk press. Dervid intryckes gelatinbilden i den mjukare metallen, och man finner, sedan skifvorna blifvit skilda, en fördjupad bild i blyplåten. Denna tjenar nu som tryckform. En halfgenomskinlig gelatinfärg begagnas, hvarigenom aftrycket erhåller stor likhet med en kolbild.

De allmännast begagnade heliogravyr-/fotogravyr- metoderna likna fotorelieftrycket i framställningssättet; i dem afformas dock den vunna gelatinreliefen på galvanisk väg i koppar. Heliogravyrer i halftonsmaner förfärdigas på det sätt att fin sand blandas med kromgelatinen. Derigenom uppstår en kornig gelatinrelief, hvilken, afformad i koppar, äfven lemnar denna kornig, hvarigenom trycksvärtan bätt re häftar vid plåten. Georg Scamoni i S:t Petersburg är upp finnare till en heliogravyr-metod, som stöder sig på helt andra grunder. Han förfärdigar en positiv bild på glas, för stärker denna så länge med qvicksilfverklorid, att teckning en framstår upphöjd samt fäller å denna på galvanisk väg en kopparplåt.

Medelst fotografien framställas äfven klichéer, hvilka kunna aftryckas i boktryckspress. Sådana metoder äro bl.a. fototypien och fotozinkotypien. I den förra bildar en hög limrelief, uppspänd på en trästock, tryckplåten ; den senare metoden är en med syror etsad fotozinkografi. Sin vidsträcktaste användning finner fotografien vid framställandet af porträtt. Icke endast en långt drifven skicklighet i det tekniska är för porträtt-fotografen nödvändig, en passande belysning och uppställning af modellen äro äfven vilkoret för erhållandet af ett godt resultat. Vid bildens inställning synas vanligen blott de föremål, som ligga i samma vertikalplan, samtidigt skarpa. Framsträckta kroppsdelar blifva derför mer eller mindre ”oskarpa”, om hufvudet blifvit skarpt instäldt. Detta vållar, att ett direkt afbildande af personer i kroppsstorlek är förenadt med åtskilliga svårigheter. Man förstorar derför häldre smärre negativer medelst en s. k. solar-kamera, ett instrument, som liknar ”laterna magica”.

Fotografikonsten gör äfven ofta tjenst vid afbildandet af landskap och arkitektoniska föremål. Största svårigheten för landskapsfotografen ligger i medtagandet af de många olika apparaterna. Begagnar han sig af den vanliga kollodiummetoden, är ett tält, som utestänger kemiskt verksamt ljus, oundgängligen nödvändigt. Denna olägenhet undviker han genom att begagna de förut omnämnda torra plåtarna. Inom topografien spelar fotografien en vigtig rol genom den lätthet, hvarmed kartor kunna afbildas i större eller mindre skala. Man slipper derigenom det mödosamma pantografierandet.

För vetenskapen har en astronomiska fotografien en stor betydelse. Genom denna blir det möjligt att närmare kunna studera hastigt öfvergående astronomiska företeelser, t. ex. solförmörkelser o. d. Likaledes vigtig är den s.k. mikrofoto grafien eller fotografierandet af föremål, som blifvit försto rade genom solmikroskop.

A. D.