Ljusmätning

BRASKLAPP 1: Jag är fostrad i en analog tid med silverfilm och framkallningstider. Om det smugit sig in anakronismer hoppas jag ni har överseende med det.

BRASKLAPP 2: Bilderna är bara exempel på hur kameran och ljusmätaren hanterar motivet. Hur bilderna sedan visas på skärmen är en helt annan historia.

Varför ljusmätning?

Jag stöter ofta på fotografer och fotoelever som inte riktigt vet hur ljusmätningen i kameran går till. De tycker att det räcker med att litet planlöst skruva på tid och bländare till dess ljusmätaren i sökarfönstret pekar på noll. Och ofta blir exponeringen helt OK, varken sämre eller bättre än om du använt kamerans automatik. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att göra så här och att i vissa stunder arbeta intuitivt eller låta kameran styra, men en del motiv, ljus och situationer kräver en högre grad av kontroll. Klassiska exempel på motiv där det är viktigt att förstå ljusmätningen i kameran går till är snölandskap, motljusmotiv, motiv med mycket hög eller låg kontrast, och vid studiofotografering med studioblixtar.

Jag har också träffat fotografer som på något sätt känner sig kringskurna i sin kreativitet om de skulle bli tvingade att använda något så tekniskt som ljusmätning. För mig handlar inte ljusmätning om att göra som man blir tillsagd (av ljusmätaren?) utan att använda ljusmätningen för att aktivt bestämma hur bilden ska se ut.

Reflekterad ljusmätning

är när du riktar ljusmätaren mot motivet och mäter det ljus som motivet reflekterar. Det här är den mätmetod du använder när du gör en ljusmätning med din vanliga kamera. Mätmetoden kan sedan spjälkas upp i centrumvägd mätning, spotmätning och olika typer av matrixmätning. Hur dessa fungerar får du läsa dig till i kamerans handbok. Gemensamt för alla dessa metoder är att de mäter reflekterat ljus från motivet.

ivanivan_medelKamerans ljusmätare är kalibrerad så att den ska ge en rättvisande exponering om motivets sammanslagna bildtoner bildar en medelgrå ton (eller ett mellanmörkt ljusvärde om du så vill, det är viktigt att du tänker bortom färg eller färgtemperatur det är ljus och mörker vi mäter nu).

Här har vi en bild på Ivan som äter blåbärsgröt. Till höger om den en grå bild som är det samlade medelvärdet av bilden på Ivan.

korsvirkeshusYtterligare ett exempel: Titta på stadsbilden! Det är en soldisig dag i Gelnhausen. Vissa bildtoner är riktigt ljusa som de vitkalkade väggarna, andra är mörka på gränsen till svarta som en djup skugga på kyrktornen, butiksfönstren osv. Tar du nu tonerna från det riktigt ljusa och mörka och blandar med tonerna från det solbelysta träden, den blå himlen och andra motivdelar kommer du att få en mellanmörk ton som bäst kan definieras som 3 1/2 steg ljusare än svart. Den här stadsvyn får representera ett typiskt normalmotiv som består av litet mörkt, litet ljust och ett stort antal ljusvärden där emellan. (En blå norrhimmel har till exempel ofta ett ljusvärde mitt emellan svart och vitt.)

 

korsvirkeshus_medelOch så den här konstiga bilden som jag hoppas förklarar vad jag menar med bildens ljusvärde. I den blågrå ramen är bildens alla värden mixade. I den inre rutan ser vi bildens samlade luminansvärde. Det är det här värdet som menas med att kamerans ljusmätare mäter motivet som medelgrått.


När det talas om steg i fotografiska sammanhang syftar man på ett helt bländar- eller tidssteg som ger en halvering eller fördubbling av ljusinsläppet. I alla moderna kameror underdelas de hela stegen i tredjedelar, så att det till exempel mellan 1 och 2 sekunder också finns värdena 1,3 och 1,6 sekunder.Det här är naturligtvis bra, men gör att talet om ”steg” förvirrar många.

Ett normalmotiv har sju stegs luminansomfång!

Man kan också säga att tonskillnaden mellan det nästan vita i ljuset och det nästan svarta i skuggan hos de flesta motiv har ett ljusomfång på sju steg. En mulen dag saknas de djupa skuggorna i motivet och då brukar omfånget mellan det ljusaste och det mörkaste i bilden sällan överstiga fem steg och räknas då som kontrastlöst. Definitionen av ett kontrastrikt motiv är ett med omfång på mer än sju steg. Ett skarpt solsken och ett motiv med djupa skuggor ger ofta ett omfång på runt nio steg, kanske mer.

Alla ljusvärden i motivet behöver inte ha täckning i den färdiga bilden! Vissa motivskuggor måste få bli sotsvarta och andra ytor, som glansdagrar på blanka ytor måste tillåtas bli utfrätt vita.

Bli klok! Gör själv!

Jag ska försöka förtydliga hur ljusmätaren arbetar och hur ljusmätning kan gå till med hjälp av några exempel. Det här är torra laborationer! Har du svårt att hänga med råder jag dig verkligen att göra exemplen själv.

Exempel 1:

vitSe till att du stänger av all form av automatik på kameran, manuell exponering (M) och manuell ISO (jag valde 200 ISO) annars funkar inte den här övningen.
Rikta kameran mot ett vanligt vitt kopieringspapper och se till att pappret fyller ut hela sökarbilden.
Ställ bländaren på ett par stegs nedbländning (jag valde bländare 5,6) och skruva sedan på tiden till dess kamerans mätare pekar på noll. (Jag var på min skuggade gård. Där visade ljusmätaren 1/60 sekund)
Fotografera!
Titta på bilden och histogrammet. Eftersom kameran är kalibrerad för mellangrått och motivet bara har en ton återges den som mellangrå.

Exempel 2:

svartGör nu samma sak med en svart yta i samma ljus, (i mitt fall ett svart tyg på samma skuggade gård, 200 iso och bländare 5,6). Skruva på exponeringstiden tills mätaren pekar på noll. (nu fick jag 1/2 sekund)
Fotografera även det här motivet. Har du gjort rätt kommer båda bilderna att ha samma mellangrå ton.
Jämför nu de två exponeringarna. Skillnaden i exponeringstid ligger säkert runt fem steg, det kan också uttryckas som 32 gånger så lång exponeringstid, som du kan se i den här tabellen:

ljusmaetning

Observera! Om du med miniräknaren försöker räkna ut 1/60 x 32 så får du inte alls 0,5 (=1/2) utan ett tal med en hel radda decimaler. Det här är jättetjatigt och pedagogiskt svårt att hantera. Kanske handlar det om att att de som hittade på kamerans tid- och bländarskala var rädda för binära talserier, vad vet jag…
Strunta i det nu! Ett helt exponeringssteg motsvarar (i praktiken) en fördubbling alt. halvering av ljusinsläppet. (Är du specialintresserad kan du titta på det här pappret, gjort för min hålkamerakurs)

Exempel 3:

mixLägg nu det svarta tyget och det vita pappret bredvid varandra.
Se till att båda ytorna fyller hälften av sökarbilden och ta nu ytterligare en bild. (min exponering blev 1/10 sekund)

Det svarta blev mörkt och det vita blev ljust, eller hur.
Om vi skulle mäta tonomfånget mellan den mörka och den ljusa ytan är jag säker på att det skulle bli 5 steg.

Gör vi som ljusmätaren indikerar så blir både det helsvarta motivet i exempel 2 och det helvita motivet i exempel 1 felexponerat. När vi lägger ihop den svarta och den vita ytan så blir motivets samlade tonvärde grått, den vita ytan får nu 2 1/2 steg mer ljus än när den exponerades ensam och det vita blir ljust igen och vi hamnar nära en korrekt exponering. Men medelgrått är ju en ton 3 1/2 steg ljusare än svart! (En mer korrekt exponering skulle alltså vara ytterligare ett steg mer ljus, 1/5 sekund. Då blir det vita lagom off white/vitt med täckning, 3 1/2 steg mörkare än vitt. Den svarta ytan görs mörkare i Photoshop. ) För att förklara hur det hänger ihop gör vi nu ytterligare en exempelövning.

Exempel 4:

sjustegSkugga halva motivet så att vi får dels en svart yta i både skugga och ljus, dels en vit i både skugga och ljus.
En ”normal” skugga har ett skuggdjup på två steg, vilket betyder att skillnaden mellan den skuggade och den oskuggade svarta ytan i vårt motiv har ett omfång på två steg. (likadant mellan de två vita ytorna förstås)
Om vi nu kunde ljusmäta den svarta skuggade ytan och jämföra den med den belysta vita skulle vi upptäcka att omfånget var sju steg. Ta daa! Ett normalmotiv. Fem stegs omfång plus två stegs skuggdjup. Och mellangrått mitt emellan.

Infallande ljusmätning

är när du mäter kvaliteten på själva ljuset som faller in mot motivet. Detta måste göras vid motivet och mot ljuskällan. En ljusmätare som har diffusionsbubbla gör infallande ljusmätning. En reflekterande ljusmätning mot ett gråkort ska ge samma exponeringsresultat. Mätmetoden tar inte hänsyn till om motivet är svart, vitt, grått eller färgat, vilket i många fall gör ljusmätningen enklare för fotografen.

Problem blir det däremot om fotografen vill förändra bildtonen på en viss motivdel. Det kan exempelvis vara en grå fond som fotografen vill ska bli vit eller ljusare grå. Mätaren ger inget värde av hur ljus eller mörk fonden är och fotografen kan därför inte bestämma hur mycket exponeringen behöver ändras för att uppnå en viss bildton. Mätmetoden tar inte heller hänsyn till reflektionsvinklar och därför händer det att en plan yta blir ljusare än vad man kunde förvänta sig av ljusmätningen.

Trots de här bristerna är infallande ljusmätning ändå den enklaste och mest använda metoden vid studiofotografering. Eftersom det är vanligt vid studiofotograferingar att man blandar flera ljuskällor är det ytterst viktigt att kunna mäta dessa var för sig och detta görs förhållandevis enkelt med infallande ljusmätning. Mätmetoden gör det också lätt att se hur ljuset avtar mellan ljuskällan och olika delar av motivet.

Exempel 5:

mixLägg ut det svarta tyget och det vita pappret igen. Ingen skugga den här gången
Upprepa de tidigare inställningarna: manuellt läge, iso800, bländare2,5
Lägg ljusmätaren mot pappren och rikta mätcellen mot ljuset.
Fotografera och titta på histogrammet.
Bilden/exponeringen ska i princip vara identisk med exempelbild 3.
Det här exemplet visar alltså att infallande ljusmätning ger ett exponeringsvärde motsvarande ett motiv med fem stegs omfång.
Men om ett normalmotiv alltid har ett omfång på sju steg och den infallande ljusmätningen (med bubbla eller gråkort) ger ett medelvärde för ett fem stegs omfång, hur ska jag då mäta? Och vad ska jag ställa in på kameran? Jag brukar tänka så här:
Vid infallande ljusmätning (bubblamätning) i studion så mäter jag i första hand i motivets belysta delar. Jag utgår alltså från motivets högdagersida och kamerans gräns för när det kritar ut. Det värde jag får av ljusmätaren ligger 2 1/2 steg från vitt i ett fem stegs omfång. Men vi ska ju räkna med sju steg, och därför exponerar jag ett helt steg mer än vad ljusmätaren visar.

att förstå och att verkligen förstå

Gör de fem beskrivna exemplen själv! Jag är säker på att stora delar av det som känns konstigt och tilltrasslat i det här pappret kommer att bli tydligt och avklarnat när du får skruva själv på kameran.

Ljusmätning är viktigt. Chansa inte!

Öva öva!
God arbetslust
önskar Patrik


Femfingermetoden: the quick and dirty way!

femfingermetodenOK! Här kommer en genväg till god ljusmätning, nästan som ett fusk!

En skuggad handflata råkar vara rätt precis 3 1/2 steg ljusare än det svarta i motivet. Om du exponerar efter det värde du får när du mäter ljuset i din skuggade handflata så kommer du få en nära nog perfekt exponering. Den här metoden liknar (är en form av) infallande ljusmätning så läs mer om den metoden.

Ursprunget till det här sättet att mäta ljus heter Femfingermetoden och lärdes ut av den duktiga fotografen, pedagogen och fototeoretikern Minor White. I korta drag går mätmetoden till så här:

http://web.archive.org/web/20160326113919/http://en.wikipedia.org/wiki/Minor_WhiteGör en mätning i den skuggade handflatan (eller i handflatan på motivets skuggsida). Det värde du får ställer du in på kameran och representerar de första fem stegen i motivets ljusomfång (som i handens fem fingerar). Därefter gör du ytterligare en mätning i handen, men den här gången i den belysta handen. De stegs skillnad det blir mellan skuggad hand och solbelyst hand berättar om hur stort skuggdjup du ditt motiv har.

Exempel:
  • Den första skuggmätningen i handflatan ger 1/125 sekund och ƒ:8. Ställ in detta på kameran!
  • Kontrollmätningen i ljuset ger 1/125  och ƒ 22 och visar att det skiljer tre steg mellan skugga och ljus (motivet har alltså ett skuggdjup på tre steg)
  • Den första mätningen i skuggan representerade ett skugglöst motiv som alltid har fem stegs omfång. Den andra mätningen gav tre stegs skillnad mellan skugga och ljus, fem plus tre ger ett motiv med åtta stegs ljusomfång. Är du analog fotograf så bör du nu underframkalla din film något för att få ett lättkopierat negativ. Som digital fotograf ”framkallar” du ju inte i någon egentlig mening men likafullt är ditt arbetsredskap ljus och att förstå tonfördelningen är lika viktigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.