Tips för framkallning och skanner

Ruben och Tuva, ca 2013, stereohålkamera
Ruben och Tuva, ca 2013, stereohålkamera

OBSERVERA! Fotokemikalier är giftiga! Både för dig och miljön. Läs på!

Till stora delar är mörkrumsarbetet kring hålkameran det samma som för vanligt. Det jag har brottats med är hur jag kontrollerar ljusinsläpp och slutresultat vid riktigt långa exponeringar (om reciprocitet), hur jag kan använda fotopapper istället för film och vad vad man tänka på för att enkelt kunna läsa in materialet till datorn.

Filmens reciprocitetsavvikelse

Reciprocitetslagen (likhetslagen) för filmen säger, att om bara ljusmängden till filmen är densamma, så spelar det ingen roll om man exponerar med kort slutartid och stor bländaröppning eller med lång slutartid och liten bländaröppning. 1/15 sekund och bländare 5,6 svärtar alltså filmen lika mycket som 1/8 sekund och bländare 8. Det är tur att det är så här, annars hade det varit betydligt svårare att vara fotograf. När ljusinsläppet till kameran är mycket litet (som på en hålkamera) och exponeringstiderna blir extremt långa, börjar den ljuskänsliga filmen att bete sig underligt. Enklast kan det förklaras så här:

När tiderna blir längre än en sekund orkar inte ljuset ladda silvret i de svagast belysta delarna på filmen. Resultatet blir underexponerade motivskuggor, medan resten av filmen får en korrekt exponering. För att få bukt med det här, och skapa ett negativ med teckning i skuggorna, måste filmen få en längre exponeringstid än vad ljusmätaren säger. Och eftersom ju resten av filmen faktiskt blev rätt exponerad från början, så måste kontrasten sänkas genom underframkallning.

Som om det här inte vore krångligt nog, så är reciprocitetsavvikelserna olika för olika filmer. De tjocka detaljerade databladen till filmerna berättar alltid om det här.

Här har jag gjort en lathund för TRI-X och T-Max 400. De får vara exempel på hur olika det kan vara för olika filmer. Om du använder pappersnegativ skulle jag räkna ut reciprocitetsavvikelsen från trix-kolumnen. Nu har jag inte 100% på fötterna , men den högra kolumnen skulle kunna representera all modern film, färg och svartvit, som bygger på T-korn och silverjodid, medan den i mitten får stå för alla andra filmer och papper med silverklorid och silverbromid som ljusbärare.

Om du fotograferar mycket om natten, eller av någon annan anledning (läs hålkamera) får långa exponeringstider så tycker jag att du ska göra en liknande latmask som min tabell till din egen favoritfilm. Tenderar du att få mycket långa exponeringstider så är det absolut smart att undersöka vilken film som har minst reciprocitetsavvikese. (en T-Max 100 (ISO) film ger till exempel på grund av ovanstående betydligt kortare exponeringstider än en Tri-X med en känslighet på 400 ISO)

Den här tabellen visar alltså graden av förlängning som krävs för Tri-x och T-Max 400 vid olika exponeringstider. Kolla din films datablad för att få balans på exponering och kompensation av framkallningstid.

Titta också på framkallningen av Tri-X under den här länken

exp. sek TRI-X (400) T-MAX 400
1s 2s 1s
2s 5s 2s
4s 10 5s
8s 30s 12s
15s 1m 25s
30s 2m 1m
1m 5m 2m
2m 15m 5m
4m 30m 12m
8m 2h 25m
15m 1h

Ljusavfallet i kanterna

Som jag beskrivit tidigare följer hålkameran en del naturlagar. Den viktigaste kanske är den om hur ljuset avtar med avståndet. Bygger du en hålkamera med extrem vidvinkel kommer du att märka att det blir tydligt sämre teckning i bildens hörn. Har du överdrivit ditt bygge kanske du får en rund bild-ö (bildcirkel) i mitten på ditt negativ. Vidvinkel är kul och en lösning på ljusavfallet i kanterna liknar den för reciprocitetsavvikensen: Överexponering och underframkallning. Ju mer du exponerar desto större blir din bildcirkel men med överexponering i mitten som följd. Minska därför effekten av överexponeringen med hjälp av en kortare framkallningstid.

Eller så gillar du ljusavfallet.

Pappersnegativ och framkallning

Som du kommer att upptäcka vid dina första experiment med fotopappersnegativ så är materialet inte optimerat för motivets ljusomfång. Fotopapper som ersättning för film och framkallat på konventionellt sätt kommer alltid att ge ett knallhårt negativ. Du behöver en metod för att få papperet att arbeta mjukare. Här presenteras två olika sätt, som kan användas var för sig eller kombineras.

Förbelysning av fotopappret

Att ge pappret en pytteliten ljusmängd vitt ljus innan (eller efter) den egentliga exponeringen är ett alldeles utmärkt sätt att plocka ner papperskontrasten på. Snåla (eller praktiska) fotografer har använt den här metoden vid konventionellt mörkrumsarbete och kan klara sig med i princip bara extra hårt fotopapper och sedan genom olika mängd förbelysning få alla andra hårdhetsgrader ner till extra mjukt.

Gör så här: Skruva upp förstoringsapparaten högt och välj en liten bländaröppning. Du vill ha ett svagt ljus och en stor ljusyta. Jag brukar sätta en vit plastmugg på förstoringsobjektivet för att få ett så jämnt ljus som möjligt. Gör en provlapp med 5 x 5 sekunder. (Jag brukar göra markeringar på fotopappret med en spritpenna så blir det lättare att hitta de olika exponeringarna efter framkallningen.) Har du tur är någon del av provlappen pappersvit och minst en del grå av ljus. Öka eller minska tid alt bländare tills det ser ut som jag nyss beskrev.

Välj den längsta tiden som inte ger en grå slöja på pappret. Nu kan du välja att göra på två sätt. Antingen belyser du dina fotopapper  innan du stoppar dem i din kamera, eller så gör du det efter fotograferingen men innan framkallningen. Resultatet blir detsamma, alltså ett förhållandevis mjukt och kanske något slöjat pappersnegativ. Och lättskannat vilket var huvudsyftet.

Framkalla pappret som om det vore film

kartongkamera med menisklins och pappersnegativ
kartongkamera med menisklins och pappersnegativ

När du ska framkalla ditt pappernegativ kanske du först tänker på en traditionell pappersframkallare – men det är faktiskt inte något toppenbra val. Det man önskar av en pappersframkallaren är att den ska ge en slöjfri gråskala som sträcker sig från djupaste svart och vidare till vitaste vitt. Ett traditionellt filmnegativ är däremot rätt så flackt i kontrasten och mitt råd är att du ska försöka härma det, speciellt om målet är att kontaktkopiera pappersnegget mot ett annat fotopapper. Pröva därför att skålframkalla ditt pappersnegativ i D-76 spädning 1+1. Framkallningstiden kan säkert bli litet längre, gissningsvis tre till fyra minuter och i alla fall inte kortare än två, annars är risken stor för flammiga bilder. Pappret sliter rätt hårt på framkallaren så du får säkert spetsa den efter ett tag med litet koncentrat. Vetenskaplighet och repeterbarhet i all ära, men det får finnas gränser: Är framkallaren trött – spetsa istället för att blanda helt nytt. (Så skulle jag dock aldrig gjort vid traditionell filmframkallning.)

Inläsning av pappersnegativ i scannern

Om du har följt mina råd ovan så har du ett negativ som saknar svart och vitt, men förhoppningsvis ljusljusgrått och mörkmörkgrått och en lång snygg gråskala däremellan. Scanna ditt negativ som om det vore en vanlig påsiktsbild. Kan du styra svart- och vitpunkt vid inläsningen så försök att placera dessa så så att det inte sotar eller kritar men ger en så lång tonskala som möjligt. En linjär kurva är att föredra.

Allt det andra; invertering, spegelvändning och justering av nivåer och kurvor gör jag i Photoshop. Uppskärpning är inget användbart verktyg i hålkamerafotografi. Det enda som blir skarpare är damm och repor.