Fotografi under 1800-talet

Pionjärerna (den långa förlossningen):

Flera personer verkar ha kommit på fotografin samtidigt och det utan att nödvändigtvis ha tagit del av varandras forskning. Det var helt enkelt dags för fotografin att födas.

Den franske uppfinnaren Joseph Nicéphore Niépce är den förste som lyckas skapa en permanent bild framställd i en Camera Obscura. 1826 stryker han det ljuskänsliga materialet ”syrisk asfalt” på en metallplåt, stoppar den i en Camera Obscura och fotograferar utsikten från sitt fönster.

Exponeringen tog åtta timmar (en del litteratur säger hela 36 timmar). Resultatet är inte särskilt imponerande och blir inte heller någon användbar fotometod, men syriska asfaltens ljuskänslighet låg till grund för ett kopieringsförfarande där en pappersbild kunde kopieras över till en kopparplåt genom kontaktkopiering i solljus. Kopparplåten etsas och trycks sedan som en vanlig kopparetsning. Metoden kallas heliografi och alltså ett slags namne till fotografin.

Louis Daguerre, fransk målare som samarbetade med Niepce i några år, kommer i slutet på 1830-talet på en metod att förstärka en svag silverbild med kvicksilverånga och tyckas därigenom få en fungerande fotografisk metod. En kopparplåt försilvras och görs ljuskänslig med jodångor (det ljuskänsliga ämnet silverjodid bildas). Plåten exponeras för ljus i en Camera Obscura och den svaga, i stort sätt osynliga silverbilden blev synlig när plåten utsattes för kvicksilverångor. (En historia säger att det var Daguerres katt som borde ha all ära. Efter att katten slagit sönder en kvicksilvertermometer i skåpet där Daguerre förvarade sina misslyckade exponeringar började bilderna plötsligt synas. Daguerre tömde då sitt skåp steg för steg till dess det stod klart att det var kvicksilvrresterna som gjorde bilderna synliga.) Metoden offentliggörs 1839 under namnet Daguerrotypi och sprids med franska vetenskaps-akademins hjälp över världen. Plötsligt kan alla fotografera och 1839 räknas därför officiellt som fotografins födelseår.

Sir Henry William Fox Talbot (alternativ länk) 1800-1877, jobbar på hemma i England med möjligheten att fästa det han ser i sin Camera Lucida utan handens begränsningar. Under en semesterresa har han försökt att teckna sina semesterbilder med hjälp av en Camera Lucida men blivit frustrerad över sin bristande konstnärliga förmåga.

”How charming it would be if it were possible to cause these natural images to imprint themselves durable and remain fixed upon the paper! And why should it not be possible? I asked myself.”

Han börjar därför experimentera med silversalter på papper, på ett sätt som liknar H Davys, men stoppar snart sitt ljuskänsliga papper i en Camera Obscura. I början saknar Talbot både fungerande framkallare och fixeringsmetod. Exponeringarna blir upp till 30 minuter långa och fixeringen görs i koksalt och ammoniak. Men runt 1840 har exponeringarna kortats till ett par minuters och pappret framkallas i en lösning av silvernitrat och gallsyra. Bilden fixeras därefter i ett bad natriumtiosulfat. Både framkallaren och fixeringen kommer från andra vetenskapsmän, men Talbot sätter ihop det hela till en fungerande metod vilket i sig är stort. Resultatet blir en negativ bild som sedan kan göras halvgenomskinlig genom att vaxas och därefter kontakt-kopieras mot ett likadant papper. (Jämför med modern analog fotografi som på samma sätt är en negativ/positiv-process.) Sättet att framställa bilder med Talbots metod har förvirrande nog tre namn:

Först Photogenetic Drawing, vilket nog bara ska användas för den ännu inte färdigutvecklade arbetsmetoden före 1840 – innan framkallare och natriumtiosulfat används. I den första broschyren om fotografi av Talbot kallar han sin process Photogenetic Drawing. Eftersom processen egentligen bara fungerar för ljuskopiering av föremål brukar namnet beteckna just den typen av bilder. (Namnets moderna motsvarighet är fotogram.)

De andra två namnen är Calotypi och Talbotypi, som är varandras synonymer för bilder framställda enligt Talbots metod efter 1840 med pappersnegativ och kontaktkopiering som beskrivits ovan. (Personligen föredrar jag Talbotypi för att inte blanda ihop Calotypi med Kallitypi, som är något helt annat och bygger på järnsalter ljuskänslighet.)

Den stora förtjänsten med Talbotypien framför Daguerres metod är möjligheten att mångfaldiga bilder utifrån ett och samma negativ. Detta öppnar möjligheten att till exempel producera fotoböcker i flera exemplar, vilket Talbot själv är först med år 1844. Boken heter ”The Pencil of Nature” och finns här i sin helhet (men som E-bok, omtypograferad och utan lay-out) från gutenberg.org. De beledsagande texterna till de olika bilderna är väl värda att läsas idag. En del kan tyckas komiskt, (han förklarar till exempel att gruppbilder tar lika kort tid att framställa som enskilda porträtt) medan annat är mycket insktsfullt. Han föreslår till exmpel användningen av fotografier som försäkringsunderlag, men diskuterar också problemet med den skoningslösa registrering av allt som är framför kameran.

Den största bristen hos Tabotypien är avsaknaden av detalsskärpa. Mycket av pappersstrukturen från pappersnegativet syns på den färdiga kopian, på grund av genomlysningen. Daguerres metod är betydligt bättre på att återge fina detaljer.

Roger Fenton använde Talbots teknik med pappersnegativ, men en förändrad och förbättrad variant av Gustave Le Gray under Fentons dokumentation av Krimkriget.

Rookies:

Hercules Florence, en fransman bosatt i Brasilien hävdade att han redan 1832 lyckats framställa en permanent fotografisk bild. Hans anteckningsböcker från 1833 tycks bekräfta det han påstår men inga fotografiska bilder har påträffats.

Hippolyte Bayard ställer 1839 ut 30 fotografier i Paris framställda med en egen teknik, där exponeringen i kameran bleker fram en bild på ett redan svärtat silverpapper. Resultatet blir en unik direktpositiv bild på papper.


Våtplåten – teknisk förfining under collodiumperioden 1851-1880

1851 – introduceras  kollodium-processen av Frederick Scott Archer. Den ersätter i princip daguerrotypien, då den ger kopierbara glasnegativ med detaljskärpa med en vacker tonskala. Exponeringstiden är nu nere i enstaka sekunder. (Dagens våtplåtsfotografer beräknar känsligheten till ca 5 ISO)

Glasplåten slipas, en lösning av bommulskrut upplöst i alkohol (kollodium) hälls på plåten som sedan sensiteras i ett silvernitratbad. Den våta plåten måste exponeras och framkallas innan collodiumemulsionen torkat och hela arbetsprocessen får inte ta längre tid än femton minuter. Den här arbetsgången gör att kollodiumprocessen också kallas för våtplåtsprocessen.

Inom den grafiska industrin blir en liknande process kvar ända fram till 1960-talet för framställning av svartvita klicheer.

Gustave Le Gray tillskrivs också kollodium-processen. Över huvud taget verkar fotohistorien fylld av synkrona upptäckter, vilket kanske inte är så konstigt. Flera personer försöker samtidigt lösa ett dagsaktuellt problem, utan kännedom om varandra. Som tidigare nämnts är han också med och förbättrar Talbotypien.

Nadar pseudonym för Gaspard-Félix Tournachon (1820 – 1910) är en intressant person med många yrken också en otroligt viktig person för utvecklingen av studioporträttet. Bilderna är i bästa mening enkla och rena, utan överlastad rekvisita. Ljuset är alltid måleriskt och volymskapande.

Julia Margaret Cameron (1815 – 1879) är i många stycken Nadars motsats. Hon är ekonomiskt oberoende och kan låta sina bilder ta den väg hon själv önskade, och hon har högt ställda konstnärliga ambitioner. Produktionen tycks ha två spår. Dels hennes porträtt av Brittisk kultur- och vetenskapselit där hon tar närbilder av ansikten på ett sätt som inte gjorts tidigare, och dels hennes historiska iscensättningar, viktorianska i sitt överdåd av pynt och rekvisita. Hennes fotografiska period är kort ca 1864 till 1875 då hon flyttar från England till Ceylon.

Trots att fotoutrustningen är stor och klumpig – hela mörkrummet måste plockas med – så används våtplåten till landskpsbilder och reportagefotografi. Mathew B. Brady (1822 – 1896) tar med sig hela mörkrummet ut i fält och dokumenterar Amerikanska Inbördeskriget på våtplåtar. Tekniken används också av andra fotografer vid bergsbestigning av Mont Blanc.

Idag används våtplåtsmetoden av bland andra Sally Mann, som också arbetar med Ambrotypi, en metod där kollodiumemulsionen läggs direkt på en metallplåt (kallas också tintype) och resultatet blir en direktpositiv bild. (Ytterligare en länk till sida om Sally Mann)

Våtplåtarna kopieras sedan på Albuminpapper: Ett fint lumppapper bestryks med gelatin från vitan på ägget (albumin) och med koksalt eller ammoniumklorid. Pappret badas sedan i silvernitratlösning (silverklorid bildas). Efter torkning i mörkt rum kontaktkopieras negativet i UV-ljus/solljus.


Den ”moderna” fotoemulsionen föds – fortfarande på glasplåt

Gelatinemulsionen uppfinns av Richard Maddox (1871) vilket möjliggör fotografering med torra glasplåtar, i början till priset av avsevärt sänkt ljuskänslighet. Charles Bennett löser känslighetsproblemet 1878, då han hittar ett sätt att höja emulsionens känslighet för ljus genom en ”mognadsprocess” i varm miljö. Nu har fotografen fått ett filmmaterial som är lättanvänt och minst lika känsligt för ljus som våtplåten (6 till 12 iso). Fotoemulsionen blir nu också möjlig att lägga på en böjlig filmremsa. Kodak utvecklar rullfilmen under 1880-talet, först på pappersbas, senare på nitratcellulosa. 1908 lanserar Kodak den moderna acetatfilmen som gradvis ersätter i princip all annan filmbas. Glasplåten överlever dock inom astronomin ända fram till 1990-talet.

Eadweard Muybridge lyckas 1878 ta höghastighetsbilder av en galopperande häst. Bilderna är en del av ett vad, om en galopperande häst hela tiden har en hov i marken eller inte. Förutom en enorm belöning för att ha löst dispyten blir bilderna startskottet för ett större fotografiskt projekt som mynnar ut i monumentalverket ”Animal Locomotion”, en bok med nästan 800 planscher av människor och djur i rörelse.

Etiene Jules Marey arbetar samtidigt som Muybridge med fotografier av kroppars rörelse och borde kanske få del av äran för Muybridges sekvensbilder. Det är känt att de båda träffades i Frankrike där Marey visade sina bilder av människor och djur i rörelse innan Muybridge själv publicerat något liknande.

Kodak lanserar 1880 Kodak-kameran och ett distributionssystem för framkallning och kopiering. Kodaks slogan ”Tryck på knappen, vi gör resten” banar väg för ett helt nytt sätt att förhålla sig till fotografi. Från och med nu kan bokstavligen alla fotografera.

Louis Lumiere kommer år 1881, bara 17 år gammal, på ett sätt att förbättra tillverkningen av glasplåtar. Det här blir starten för A. Lumiere och söners storskaliga filmtillverkning i Lyon-Monplaisir. Bröderna kommer också att vara aktiva i utvecklingen av färgfilmen (Autochrome) och den rörliga filmen. Tillverkningen av film under eget namn upphör 1911 med faderns död.